Effektiv behandling av många kroniska sjukdomar kräver ett samarbete mellan läkare och tandläkare som inte finns idag. Munhålan är förmodligen det organ i kroppen som innehåller flest sjukdomsframkallande agens, såväl toxiska, allergiska som bakteriella. Eftersom symtomen oftast uppträder systemiskt, det vill säga i kroppen, är det av stor vikt för våra patienters hälsa att vi medicinska och odontologiska terapeuter tar del av varandras kunskaper. Karin Öckert, tandläkare från Göteborg, inleder här en artikelserie.
Kausal terapi riktad mot patienternas kroniska symtom och sjukdomar måste alltid vara läkarens första val därför att den är den enda som leder till verklig hälsa. Eftersom hälsa är ett tillstånd som styrs av genetiska, fysiologiska, psykologiska och miljömässiga faktorer är uppgiften att bota patienterna naturligtvis inte lätt. Men arvet styr våra sjukdomar till endast 25-30 procent, vilket den stora svenska tvillingstudien visade. Vi får inte glömma att det är omgivningsfaktorer som styr huruvida genbudskapet ska aktiveras eller stängas av. Alltså har den entusiastiske läkaren ändå 70-75 procents chans att lyckas vid en behandling koncentrerad på livsstils- och miljöfaktorer.Det funktionsmedicinska synsättet vinner terräng
Att skapa hälsa innebär att uppnå balans mellan de faktorer som interfererar med kroppens kemi (våra fiender) och de system som skyddar oss, alltså immunförsvar, avgiftningsförsvar och det antioxidativa försvaret. För läkaren innebär det att lära patienten att förse kroppen med alla de näringsämnen som krävs för att optimera systemen samt att agera medicinsk detektiv med uppgift att spåra upp den enskilde patientens fiender. Ett behandlingskoncept baserat på dessa riktlinjer, som haft stor framgång under de senaste 12 åren, är det funktionsmedicinska som startades 1993 av biokemisten Jeffrey Bland (en av Linus Paulings medarbetare inom molekylär medicin) och ett antal pionjärläkare i USA. En explosionsartad spridning av konceptet har därefter skett internationellt till både läkare och olika alternativa terapeuter.
Man kan se hälsotillståndet som en balansvåg (Figur 1). I den ena vågskålen finns allt det som skyddar oss, såsom god kost, motion, glädje, positiv livssyn och avslappning. I den andra finns våra fiender till exempel skräpmat, gifter, allergener, stress, sorger och patogena mikroorganismer. När ohälsa uppstår har fel vågskål blivit tyngst. Som terapeut bör man då arbeta med bägge vågskålarna, det vill säga fokusera på att stärka kroppens egna läkprocesser likaväl som att avlägsna det som belastar den.
Jag ska här inte behandla det förstnämnda ämnet, till exempel betydelsen av en näringsrik kost, eftersom intresset under de senaste åren koncentrerats mycket intensivt på just detta, vilket lett till många intressanta böcker och artiklar i ämnet. Mitt fokus ska i stället riktas mot våra fiender, var och hur man hittar dem och hur man eliminerar dem. Min kunskap bygger mycket på egna kliniska erfarenheter (40 år som tandläkare) kombinerat med litteratur och föreläsningar av framför allt funktionsmedicinska pionjärer. Resultaten kan inte sammanställas i vetenskapliga rapporter så länge fallpresentationer inte accepteras som fullvärdig forskning. Varje individ är unik och behandlingen måste därför skräddarsys individuellt.
 |
| Hälsotillståndet är som en balansvåg. I den ena vågskålen finns allt det som skyddar oss. I den andra finns våra fiender till exempel skräpmat, gifter, allergener, stress, sorger och patogena mikroorganismer. |
Våra fiender
Våra mest frekventa fiender utgörs av patogena mikroorganismer samt toxiner och allergener. Det finns två platser i kroppen där chansen att hitta dessa fiender är störst, nämligen munhålan och tarmen. Speciellt i munhålan är risken att de förblir oupptäckta mycket stor av följande skäl. Fiender i munhålan (tandläkarnas revir) ger huvudsakligen upphov till systemiska symtom (läkarnas revir). För en framgångsrik terapi är det alltså absolut nödvändigt med ett samarbete mellan läkare och tandläkare, vilket knappast existerar idag beträffande diagnostik och behandling av kroniska sjukdomar. Den alltmer specialiserade medicinen med uppdelning i olika organsystem medför som nackdel att helhetssynen förloras. Särskilt tycks läkarnas kunskap om munhålan och dess sjukdomspanorama vara mycket begränsad. Men även tandläkarnas brist på medicinsk helhetssyn gör att insikten att dentala sjukdomar och våra behandlingsåt behandlingsåtgärder i munhålan kan leda till mycket allvarliga systemiska sjukdomstillstånd är dåligt förankrad inom kåren bland såväl vetenskapsmän som kliniker.
Toxiner är ämnen som är skadliga för oss alla, men oftast först i större mängder. Dock är detta endast en relativ sanning, eftersom ämnets skadlighet beror på individens förmåga att utsöndra gifterna och de individuella variationerna är stora. Dagens miljömedicinska koncept bygger på begreppet ”total body load”. Man kan jämföra en persons kapacitet att tolerera toxiska kemikalier med kapaciteten hos en regntunna att ta emot vatten.
Sedan gifttunnan väl är fylld kan den allra minsta mängd toxiska kemikalie utlösa akuta symtom, liksom droppen får tunnan att rinna över. Hade denna kunskap funnits hos våra odontologiska auktoriteter hade vi inte behövt ha en sådan långdragen och infekterad amalgamdebatt med resulterande psykfallsetikett på våra amalgamförgiftade patienter. Försvårande faktor har naturligtvis varit att patienternas symtom är av systemisk natur (läkarens område) medan orsaken till symtomen finns inom tandläkarens område. Min egen 16-åriga erfarenhet av amalgamsanering är, att av alla de framgångsrika behandlingar som jag kunnat notera efter egna och andra terapeuters insatser, så finns det ingen som överträffar amalgamsanering i antal bota botade eller kraftigt förbättrade patienter.
Sedan många generationer tillbaka har vi tandläkare betraktat munhålan som vår egen domän där vi kan få utrymme för vår tekniska skicklighet och experimentlusta. Historiskt sett har vi inte varit rädda för att använda de allra potentaste toxiner som finns, såsom arsenik, kvicksilver och paraformaldehyd. Under det senaste decenniet har vi dock alltmer skaffat oss en biologisk syn på vår verksamhet och vårt profylaktiska arbete kan vi med rätta känna stolthet över. Men vi har inte till fullo lärt oss acceptera att munhålan är en del av kroppen och därmed tagit ett bredare medicinskt ansvar för våra odontologiska åtgärder. Så länge kvicksilver och diverse giftiga rotfyllningsmaterial används inom tandvården kan vi inte göra anspråk på att syssla med biologisk tandvård.
Allergener i munhålan
Ungefär 40 procent av våra barn och ungdomar i Sverige är allergiker och ett obekant antal därtill har en icke diagnostiserad överkänslighet. Hur många av dessa som reagerar på någon beståndsdel i sina tandfyllnadsmaterial har vi ingen aning om, ty okunskapen är stor inom området dentala intoleransreaktioner. Men att de medicinska konsekvenserna kan bli mycket allvarliga för allmänhälsan har jag sett åtskilliga exempel på bland mina patienter.
 |
| "Min egen 16-åriga erfarenhet av amalgamsanering är, att av alla de framgångsrika behandlingar som jag kunnat notera efter egna och andra terapeuters insatser, så finns det ingen som överträffar amalgamsanering i antal botade eller kraftigt förbättrade patienter." |
Den stora svårigheten ligger i att ställa diagnosen. Den vetenskapliga litteraturen berör i stort sett enbart lokala reaktioner, oftast lickenoida slemhinneaffektioner. Enligt existerande konsensus är de flesta reaktionerna på dentala material subkliniska, det vill säga omärkliga reaktioner, som inte gör inskränkningar i individens dagliga liv. Enligt min långvariga kliniska erfarenhet är dock systemiska intoleransreaktioner betydligt vanligare än lokala slemhinneaffektioner. I mitt klientel har jag flera hundra patienter som har reagerat med kraftiga systemiska reaktioner på ”fel” tandfyllnadsmaterial. Det handlar om kliniska symptom som i många fall inneburit avsevärda lidanden och även sjukskrivning.
Vanliga allmänsymtom är muskelvärk, huvudvärk, abnorm trötthet, tachycardianfall, mag- tarmproblem och sällsyntare yrsel och astma.
En noggrann anamnes kan ibland avslöja eventuella samband mellan tandläkarbesök och symtomdebut, men eftersom symtomen ofta kommer långsamt smygande är det sällan självklart. Tyvärr är inte epikutant hudtest ett bra diagnostiskt redskap. Det resulterar i alldeles för många falskt negativa. Uppenbarligen är inte alla patienter så lyckliga att de har huden som sitt chockorgan där det syns vad de reagerar på. I stället tycks det vara så att ett och samma material kan ge symtom i olika organsystem hos olika patienter. Den bästa metoden är enligt min erfarenhet ett provokationstest, där man etsar fast testmaterialet vid en tand. Tål inte patienten det får hon i regel en försämring av befintliga symtom inom två dygn.
Som prenumerant på 2000-Talets Vetenskap kan du läsa fortsättningen på artikeln genom medlemsinloggning eller genom att beställa lösnummer 1/2006 på denna adress.
Karin Öckert är privattandläkare, specialist i parodontologi och näringsterapeut (NMTF). hennes hemsida finner du på www.ockert.com
