När Birgitta, 71 år, stod inför en vanlig grå starr operation år 2014 kunde hon inte ana att det skulle leda till ytterligare fyra operationer samt att synen på det opererade ögat skulle bli sämre än den var från början.
Men operationen hade inte önskad effekt på astigmatismen. På klinikens inrådan genomfördes därför ytterligare en operation för att sätta in en ny tunnare lins framför den redan utbytta linsen.
Några timmar efter den andra operationen började saker att kännas väldigt fel i hennes öga.
- Jag blev sjuk, det började rinna från ögat, det värkte i halva huvudet och jag blev så illamående att jag kräktes och kunde knappt stå upp. Det kändes rent ut sagt för jävligt eftersom jag inte hade fått veta att något sådant kunde hända. Nästa morgon ringde jag Capio och det blev taxiresa dit. Fick då veta att illamåendet berodde på tryckstegring i ögat (54 mot normalt under 20) och att extralinsen tydligen inte fick plats utan täppte till ögat.
För att sänka trycket fick Birgitta olika ögondroppar och några Diamoxtabletter (en epilepsimedicin). Man försökte även att sänka trycket med laserteknik men det fungerade inte. Nästkommande helg kom illamåendet tillbaka och på söndagen gjordes försök att få kontakt med läkaren utan resultat. På måndagen fick hon medicinen Diamox som skulle tas varje dag, vilken hade otrevliga biverkningar.
- Man blir förvirrad. När jag skulle ta tunnelbanan till Capio hade jag svårt att orientera mig och visste knappt vart jag skulle bege mig.
Till slut hade trycket sjunkit tillräckligt för att man skulle kunna operera bort extralinsen. Läkarnas besked var inte trevligt.
- Pupillen och regnbågshinnan fungerade inte längre. De var döda! Dessutom var hornhinnan förstörd och synen bestod i att jag kunde skilja på ljus och mörker. Jag var med andra ord enögd, berättar Birgitta.
Birgitta begärde då remiss för en hornhinnetransplantation vid S:t Eriks ögonsjukhus och fick en tid redan efter ett par månader. Tyvärr lyckades inte den operationen, men i mars var det dags för en ny transplantation. Den operationen gick bättre, men eftersom pupillen är död och inte kan justera sig efter ljuset kommer för mycket ljus in i ögat och gör det svårt att se klart. Numera använder hon en färgad kontaktlins för att minska bländningen. Dessutom säger journaler från S:t Erik att det numera finns en nasal synvinkelpåverkan som inte fanns före operationerna.
- Jag kan inte läsa bok- eller tidningstexter med bara vänsterögat. Det är ungefär som att man tittar genom en halvgenomskinlig plastpåse. Innan operationerna kunde jag fokusera blicken och jag såg tillräckligt bra för att trä en tråd genom en synål. Det kan jag inte idag, berättar Birgitta som önskar att operationen med extralinsen vore ogjord, men är tacksam för hornhinnetransplantationen som åtminstone bidrog till att hon inte blev enögd.
Birgitta anser att hon inte fått tillräckligt med information om de komplikationer som kan inträffa efter en sådan operation eller om trycket blir för högt. Det är klinikernas skyldighet att upplysa om detta. Mår man dåligt efter ett ingrepp måste man veta vad det beror på och vad man ska göra.
På Capiokliniken ursäktar man sig med att man aldrig har varit med om detta förut. När Birgitta framförde detta för en läkare på St: Eriks ögonsjukhus antydde denne att det inte var hela sanningen. Det finns större risker med ögonoperationer än vad man ger sken av, anar Birgitta.
Det skall tilläggas att Capio har ersatt Birgitta med kostnaden för de toriska linserna och att hon även har fått ersättning från Landstinget för sveda och värk. Dock nekades hon ersättning för kvarstående invaliditet men detta har hon överklagat och väntar på besked.
Läs mer om ögonrelaterade problem på vår temasida om syn.
