Avslöjande bok om ovetenskapen bakom kostråden
De senaste åren har det vuxit fram ett starkt ifrågasättande av vetenskapligheten bakom de kostråd som ges av Livsmedelsverket och hälso och sjukvården. Kritiken har kommit både från läkare och lekmän. Nu finns för första gången en systematisk genomgång av hur det verkligen gick till när kostråden skapades för några decennier sedan. Jag talar om den nyutkomna boken Ideologin Pengar na Kostråden (Optimal förlag) av för fattarduon Per Wikholm och Lars-Erik Litstfeldt. Boken kan betraktas som ett pionjärarbete och för tjänar en stor läsekrets. För fattarnas bakgrund är intressant. Per Wikholm har under många år arbetat som omvärldsanalytiker vid det socialdemokratiska högkvarteret på Sveavägen i Stockholm. Han är där för väl lämpad att analysera den ideologi som låg till grund för kostrådens tillblivelse. Lars-Erik Litstfeldt har drabbats av kostråden in på bara kroppen. Och genom att göra tvärtemot vad dessa kostråd säger har han blivit kvitt sin diabetes och över vikt. Sina er farenheter har han tidigare samlat i två böcker – Fettskrämd och Ät fett – bli frisk och smal . Båda böckerna utgivna på Optimal förlag.
I bokens inledning sätter för fattarna in människans utveckling i ett evolutionsperspektiv. Av detta framgår att homo sapiens sapiens, det vill säga den moderna människan, från att tidigare huvudsakligen varit växtätare, successivt utvecklats till en carnivore – en köttätare. Människans magtarmkanal är ett mellanting mellan växtätarens och det utpräglade rovdjuret, vilket gör teorin tilltalande. Vi har aldrig ätit spannmål och konstgjorda margarinfetter under vår evolution. Trots detta innehåller de svenska kostrekommendationerna för såväl friska och sjuka en hög andel av stärkelserika livsmedel, spannmål och konstgjorda margariner med hög halt av inflammationsdrivande omega 6-fettsyror. För fattarna menar att här ligger nyckeln till förståelsen av orsakerna till dagens diabetes och fetmaepidemi.
Hur gick det då till när vetenskapen kokade ihop de kostråd som gäller idag? Det är en besynnerlig historia. Tidsandan på 60-talet var viktig. Fattigdomen i tredje världen tillsammans med domedagsprofetiorna om den kommande världssvälten var den fond mot vilken diskussionen fördes. Svensken Georg Borgström spelade en framträdande roll. Han var internationellt känd professor i livsmedelsforskning vid Michigan State University, USA. Mellan 1954 och 1965 publicerade han en rad domedagsprofetiska böcker om den framtida oundvikliga världssvälten. Västerlandets produktion av djurprotein såg Borg ström som ett resursslöseri som skedde på den fattiga världens bekostnad. Budskapet utnyttjades av dem som förespråkade en ökad satsning på spannmål och vegetabilier i kosten och trängde bland annat in i 70-talets läroböcker i hemkunskap. Tidsandan lade en ideologisk grund för kostvetenskapen.
En annan viktig person för de svenska kostrekommendationernas tillblivelse var Ann-Britt Agnsäter, legendarisk chef för KFs provkök 1946–1980. Faktum är att det var Agnsäter som uppfann kostpyramiden, en idé som kom att exporteras till andra länder. 1992 antog det amerikanska jordbruksdepartementet den första upplagan av Food Guide Pyramid. Pyramiden slog inte igenom i Sverige där kostcirkeln behöll sitt grepp. Agnsäters andra viktiga bidrag till kostråden var den uppdelning i billig basmat och dyrare tillägg som en referensgrupp utarbetade i början av 70talet. Basmaten bestod av bröd och potatis. Några år senare lanserades den beryktade kampanjen om 6–8 brödskivor om dagen. Kampanjens tillkomsthistoria är högintressant och budskapet lever kvar än idag.
1979 hölls den tredje europeiska nutritionskonferensen i Uppsala. Världssvälten stod i centrum. Konferensens ordförande, Leif Hambraeus, professor i nutrition bidrog med ett viktigt linjetal. Västvärldens kosthållning leder till ohälsa och resursslöseri säger Hambraeus med hänvisning till Borgström. Han lyfter fram det uppmärksammade svenska exemplet – kampanjen om 6–8 brödskivor om dagen.
Författarna redogör även för de amerikanska kostrekommendationernas tillkomsthistoria som i mycket påminner om de svenska. Slutpunkten i denna historiebeskrivning är Livsmedelsverkets lansering av Nyckelhålsmärkningen 1989. Den integrerar det kostideologiska tänkandet i en enkel symbol.
Problemet med allt detta är att er farenheten visat att dessa kostråd inte leder till bättre hälsa. Tvär tom visar utvecklingen att införandet av Nyckelhålsmärkningen och startpunkten för den svenska fetma och diabetesepidemin är årsbarn. Den amerikanska utvecklingen är än mer skrämmande.
Sista delen av boken redogör för hur det ska bli möjligt att vrida utvecklingen rätt. Ett problem i sammanhanget är myndigheters och experters kopplingar till bland annat margarin och sockerindustrin.
Denna bok fyller ett stort tomrum och bör läsas av alla som vill veta vilka intressen och vilken ”vetenskap” som för t fram till dagens situation.
